Sjätte delen i spejarens lärling

Denna vecka har vi haft en praoelev på biblioteket. Här kommer hans boktips:

Jag har läst boken Spejarens lärling Macindaws fästning av författaren John Flanagan. Den handlar om en spejare och en riddare som är bra vänner. Först åker de åt olika håll men senare i boken möts de och slår sig samman med en "trollkarl" och 27 skandier/vikingar. De ska tillsammans återta fästningen Macindaw som en förrädare hade tagit kontroll över och anställde gamla tjuvar som soldater. 

Jag tycker den här boken är rolig fast spännande och läskig på samma gång. Jag rekommenderar den verkligen men först ska man nog läsa resten av serien den här boken är den sjätte i serien.

Ironi för mellanåldern.

De senaste dagarna har jag läst Hugo och keps-kampen av Christina Lindström.

Till en början var jag lite skeptisk, Hugo är mycket självironisk över sig själv och sitt beteende. Det blir väldigt tydligt hur udda han är i de tigerrandiga shortsen han själv har sytt och går i varje dag trots att det är vinter. Nu, när han går i sexan har han också börjat fundera en del på sig själv; vem han är och vad andra tycker om honom. Ska man bry sig om vad andra tycker, de kan ju tänka fel, undrar han.

Så småningom kommer jag in i den ironiska tonen och läser om Hugo som kämpar för att tona ner sig själv och bli en del av en grupp. Han blir vald till elevrådsordförande och lyckas få igenom att alla ska få ha vad de vill på huvudet i skolan på fredagar. Helt plötsligt får han respekt och släpps in i gemenskapen. Det gör honom förstås glad men det ställer även till problem. Dels måste han försöka tona ner sig själv dels innebär det att han måste svika sin kompis Simon. Simon som går i femman och blir riktigt retad av Hugos nya kompisar.

Jag kommer fram till att jag gillar denna bok, mycket! Men jag funderar över detta med den ironiska tonen, förstår den tilltänkta åldersgruppen ironin. Jag hade en diskussion  häromdagen med några högstadielärare i svenska, de upplevde att deras elever hade svårt att förstå ironi. Jag tänker att författaren med ironin vill väcka läsarens medkänsla för Hugo men kommer det att lyckas? Det återstår att se.

Fantasy av Jo Salmson. Nea ska som alla andra göra sitt prov för att se vad hon är bra på och vad hon ska bli.De andra eleverna ska alla göra sina prov i skolbyggnaden men inte Nea, hon ska till stjärnsalen för att se om hon klarar att bli lärling åt Stjärnmäster Fenel. Oron växer inför provet, Nea vet att hon har gåvan men frågan är om den är bra nog åt mäster Fenel. Mäster Fenel skrämmer Nea hans blick är sträng och han verkar aldrig vara nöjd med Nea. Istället för att prata med Nea klagar han alltid på att hon inte anstränger sig tillräckligt.

Edja, Neas mamma försöker uppmuntra henne hon vet ju att Nea fått gåvan i arv av sin pappa Belon. Belon som dog när Nea var nyfödd. Nea får en chock när hon gör provet det känns som att hon dyker igenom den skuggvärlden som framträder i stenen och kommer ut på andra sidan. I en ny främmande värld där hon får se en man vars hela ansikte är täckt av vilda tatueringar. När hon återvänder till rummet tror hon att mäster Fenel ska vara glad och nöjd med hennes syner. Men det är han inte, han är rasande och säger att det Nea sett är skuggmästaren. Men skuggmästaren är död. Mäster Fenel säger att om man ser det förflutna så kommer man aldrig att se något annat. då är gåvan värdelös. Fenel kastar ut Nea och förkastar hennes gåva. snart sprider sig ryktet i staden att Nea och hennes gåva är förbannad, Nea vill inte såra sin mamma och berättar inte vad som hänt.

Detta är upptakten till boken där Nea sedan får fly från människornas ilska för att ta sig vidare och söka sanningen om sig själ, sin pappa och vad som egentligen hände honom och om mäster Fenel.

Drakarna nämns mycket, men de flyger inte längre, på något sätt hör Neas problem ihop med detta och hon måste försöka finna svaren.

Spännande bok, inte för läskig men en handling med driv och kluriga intriger. Jag ser fram emot att läsa den andra delen av drakarnas öde.

Precis som i "Pojken i randig pyjamas" så lyckas John Boyne få mig fängslad av den medmänskliga förmågan i en utsatt situation.
Pierrot är född och uppvuxen i Paris, han blir som sexåring föräldralös, först dör hans tyska pappa och sedan hans franska mamma. Han får flytta till sin bästa väns Anshels familj och finner sig ganska väl till rätta där. Men problemen hopar sig, familjen Bronstein är judar och det är svårare tider att överleva i. Pierrot slussas vidare till ett barnhem där han endast bor ett kort tag. Pierrots faster som han aldrig tidigare träffat lyckas komma i kontakt med barnhemmet och Pierrot får flytta hem till det hus där hon jobbar som hushållerska.

Pierrot kommer som liten till detta flotta ställe som heter Berghof och tas vänligt omhand av alla de som arbetar där. Till och med av husets ägare, Adolf Hitler. Pierrot måste dölja sina gamla anknytningar och vänner och visa sig som en riktig tysk och blir kallad för Pieter. Pieter utvecklar en stor beundran för Hitler och vill leva upp till hans förväntningar. Det är inte så lätt och det leder Pieter till att förråda dem som verkligen tagit hand om honom.

Boken utspelar sig före, under och efter andra världskriget och små detaljer om Hitler som person vävs in. Var han vegetarian? Hette hans hund Blondie? Jag vet inte, har säkert läst om det någon gång men känner att jag behöver göra en källkritisk granskning för att vara säker:)

När kriget tagit slut undrar Pierrot hur han ska kunna leva vidare, frågan om skuld kommer upp. Kan man säga att man inte visste att man inte förstod, går det att komma undan sitt ansvar. Jag bär med mig boken och önskar att många barn, unga och gamla läser den.

Ännu en dystopi, kanske vissa tänker. Men jag, jag älskar dystopier och läser gärna mängder av dem. Det finns något som lockar mig i att fundera på vad som händer med vår värld och varför. I dystopierna har det alltid skett någon form av katastrof, miljö eller krig. Det är inte alltid tydligt vad som skett men att det lett till ett förändrat samhälle och en ny världsordning det är klart.

I Sveket förstår man att miljöpåverkan har haft en stor betydelse. Snö och kyler täcker större delarna av denna fiktiva värld. Sfärer är skapade där man lever i kupoler och aldrig vistas ute i solen. Men inte alla lever på det sättet, prims, de människor som från början inte ville ansluta sig till sfärerna lever ute i vildmarken. Om primsen finns många olika berättelser i sfärerna, de utmålas som blodtörstiga vildar.

Ria är uppvuxen i en av dessa sfärer, Hon är som de flesta andra i sfären ett provrörsbarn. Tränad och skolad för att få en lysande framtid och karriär. I skolan finns ett rankningssystem där eleverna bedöms efter resultat och uppförande. Ria ligger på sjunde plats, vilket är väldigt bra. Vid ett besök i biblioteket råkar Ria överhöra ett samtal mellan några män, en främling har kommit till sfären och han menar att sex av eleverna är förrädare och att de måste tas om hand. Ria och hennes pojkvän Aureljo är två av dessa.

Ria oroar sig mycket över detta de närmaste veckorna, hon försöker prata med Aureljo, som inte är lika oroad, samtidigt försöker hon ta reda på vilka de andra eleverna är. Vid en tillställning på skolan offentliggörs att några elever ska få resa för att träffa presidenten, det är de sex eleverna som Ria hörde talas om. Det visar sig att Rias oro är befogad, när de sitter på tåget på väg för att träffa presidenten så utsätts eleverna för ett mordförsök. Trots att ingen av dem har någon form av överlevnadskunskap i vildmarken så bestämmer de sig för att de måste fly. Snart kommer de i kontakt med primsen och allt de tidigare trott på blir ifrågasatt.

Boken är bra, spännande och välskriven och jag längtar efter att läsa del två. Vissa partier var lite utdragna, särskilt i början när Ria mest oroar sig men ingenting händer. Förutom det tycker jag att den psykologiska uppbyggnaden är utmärkt.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Tio över ett vann Augustpriset bland Barn- och ungdomsböckerna 2016.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Språket är bra, handlingen är bra och den berör mig.

Inledningen:

Vi ska flytta.
Inte för att vi vill det.
Vi måste.
Annars riskerar vi att dö.

Maja är skräckslagen inför det som händer i Kiruna. Dels är hon rädd för att gruvan ska rasa, att det ska komma ett ras som gör att hela Kiruna går under. Dels är hon rädd och arg för att staden ska flyttas. Hon vill inte flytta och se allt det hon älskar förändras eller rivas.

Det är svårt att förstå att man å ena sidan vill flytta staden trots att alla säger att det inte är någon fara med gruvan. Staden kommer inte att rasa.

Maja utvecklar en rädsla som övergår till riktig ångest med panikattacker som följd. Föräldrarna kan inte hjälpa, inte heller Julia, Majas bästa vän. De förstår inte.

Maja brottas även med att Julia ska flytta till Luleå, hennes bästa vän som alltid funnits där. Julia har sina egna problem och mår själv inte så bra.

Bokens tredje spår är Albin, killen som Maja är kär i. Hon har tittat på honom länge och längtar efter att han ska upptäcka henne. Genom bokklubben förs de tillsammans men inte heller det är så enkelt.



Astrid

"Let it snow" av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle.

En snöstorm på julafton kan få många konsekvenser.

Ett tåg fastnar i snön. Jubilee borde ha varit på julfest hemma hos sin pojkvän men sitter på tåget. Föräldrarna har nyss blivit arresterade så hon måste åka till sin mormor och morfar. När tåget fastnar vill hon absolut av tåget. 14 cheerleaders  i samma utrymme är mer än hon klarar av.

Hon tar sig till ett Waffle house som ligger i närheten men blir straxt förföljd av killen Jeb från tåget och de 14 cheerleaders som inte heller ville vara kvar i det kalla tåget.

Tobin, JP och Greven ger sig ut på en livsfarlig biltur för att ta sig till Waffle house med ett twisterspel och för att träffa en massa Cheerleaders.

Addie sörjer och tycker synd om sig själv, hon saknar Jeb som hon gjort slut med efter att ha strulat till det. Hon har gjort allt hon kan för att få tag på Jeb men han har inte dykt upp på träffen hon bjöd in till.

Tre berättelser berättad av tre olika författare där handlingen och personerna knyts ihop. Om kärlek och personlig utveckling för unga vuxna.

OCH en minimini-gris som heter Gabriel precis som ängeln.

Jag gillar denna bok, karaktärerna är underbara och mycket levande, språket fantastiskt och ett mysigt very happy ending.