Ironi för mellanåldern.

De senaste dagarna har jag läst Hugo och keps-kampen av Christina Lindström.

Till en början var jag lite skeptisk, Hugo är mycket självironisk över sig själv och sitt beteende. Det blir väldigt tydligt hur udda han är i de tigerrandiga shortsen han själv har sytt och går i varje dag trots att det är vinter. Nu, när han går i sexan har han också börjat fundera en del på sig själv; vem han är och vad andra tycker om honom. Ska man bry sig om vad andra tycker, de kan ju tänka fel, undrar han.

Så småningom kommer jag in i den ironiska tonen och läser om Hugo som kämpar för att tona ner sig själv och bli en del av en grupp. Han blir vald till elevrådsordförande och lyckas få igenom att alla ska få ha vad de vill på huvudet i skolan på fredagar. Helt plötsligt får han respekt och släpps in i gemenskapen. Det gör honom förstås glad men det ställer även till problem. Dels måste han försöka tona ner sig själv dels innebär det att han måste svika sin kompis Simon. Simon som går i femman och blir riktigt retad av Hugos nya kompisar.

Jag kommer fram till att jag gillar denna bok, mycket! Men jag funderar över detta med den ironiska tonen, förstår den tilltänkta åldersgruppen ironin. Jag hade en diskussion  häromdagen med några högstadielärare i svenska, de upplevde att deras elever hade svårt att förstå ironi. Jag tänker att författaren med ironin vill väcka läsarens medkänsla för Hugo men kommer det att lyckas? Det återstår att se.